Oj så tiden far iväg när man har roligt.
I fredags åkte vi ner till Stockholm och var på Operan med Conny, Ulrika och Jennie. Vi såg Baletten Svansjön, den klassiska versionen. En underbar föreställning. Vilken spänst och skicklighet på dansarna! Jolle och jag såg Svansjön 1955 senast. Ett tag sedan. Det roliga var att även den unga familjen tyckte det var en upplevelse.
Vi tog in på Grand Hôtel, det är ju så bekvämt eftersom hotellet ligger på gångavstånd upp till Operan.
Innan föreställningen skulle vi gå och äta middag på Restaurang Victoria.
Jag som har lätt för att ramla slog på näsan på någon omjämnhet på stenarna. Jag höll på att fälla Jolle också av bara farten. Denna gång bröt jag inget men glasögonen slog upp ett litet sår vid näsroten och som blödde av bara den.
Här fortsätter vi mot restaurangen, jag med en pappersserviett på näsan, Ulrika hade sådana med sig, tack. (Conny har tagit ett rejält tag i mig.)
Här syns det att jag skrapade min kind också men blodet hade slutat rinna.
När vi vaknade på lördagsmorgonen var utsikten från fönstret otroligt vacker i morgonsolen.
Efter vi ätit frukost åkte vi och checkade in på Prins Philip i Skärholmen.
Vi fortsatte ut till våra vänner i Mölnbo. Bosse var tyvärr risig så han fick mest gå och lägga sig. Bibbi hade lagat god mat så det räckte till ett helt regemente.
På söndagen var vi hos Maud och Lasse. Vi spenderade en jättetrevlig dag där, och även där blev vi bjudna på jättegod mat. Rotmos och fläsklägg. Mums.
Vi fyra avslutade dagen med att gå på bio på Heron City. Allt väldigt mysigt.
Måndagsmorgonen började med att vi skulle gå ner och äta frukost på hotellet. Jag hade inga fickor och hade inte lust att släpa på min väska så jag tog ur plånboken och placerade den under kudden i sängen.!
När vi så småningom på hemvägen kom fram till Strömsholm där vi tänkte äta lunch, kom jag ihåg plånboken. Med hela mitt liv i. Inte kul...
Vi ringde till hotellet och efter en liten stund ringde dom tillbaka och hade plånboken i receptionen. Maud och Lasse åkte dit och hämtade den. Tack, tack för det.
På tisdagen gjorde Kenneth och Egon mig sällskap ner till Maud och Lasse. Kenneth körde vilket var skönt för mig, vid det här laget var jag lite slut i huvudet. Man behöver inte så mycket drama i sitt liv numera utan att det sätter sina spår.