En Nyårshelg fick vi låna bilen, Jolle och jag, vi skulle åka upp till Sundsvall och hälsa på min mormor som var sjuk. Det var under Nyårshelgen. (Jag minns inte vad det var för orsak till att vi inte tog Jolles bil)
Vi hade fått rådet av min pappa att lägga en filt över motorn under natten så den skulle starta på morgonen. Det var svinkallt i Sundsvall under nyår. Vi gjorde som pappa hade sagt och lade på filten varje natt och kom ihåg att ta bort den innan vi startade motorn varje morgon, utom den morgonen som vi skulle åka hem.
Vi frös så vi skakade hela vägen hem till Stockholm, bilen var absolut iskall, ändå kom vi inte ihåg filten.
Först när vi väl var hemma kom vi ihåg. Filten hade förstås ett jättehål mitt på. Minst sagt förargligt. (Mor och far var inte glada, filtar var dyra och det var en fin filt.)
Efter 4CV kom ovanstående Renault Dauphine, fast pappas var ärtigt röd. Jag älskade att köra den. Den kändes lite sportig.
Vi ett tillfälle skulle jag köra hem den till Jolles morbrors hus. Den var enorm. Jag kände det som om jag körde ett slagskepp. Man kunde ledigt sitta fyra pers i framsätet utan att trängas.
Jag skulle köra den tvärs genom stan ut till huset, genom trånga gator med parkerade bilar på båda sidor, varje gång jag fick ett möte så höll jag andan tills mötet var över.
När jag väl kom fram skulle jag köra in genom en grind som såg alldeles för trång ut. Jag visste ju att det gick, men jag trodde aldrig att jag skulle greja det, jag höll andan och chansade. Det gick bra och jag steg ur bilen och låtsades som om jag aldrig hade gjort annat.
Till saken hör att vi i Sverige hade vänstertrafik på den tiden och jag hade ganska nyss kommit till USA, och inte kört högertrafik så många gånger. Hela den färden var ganska svettig.
Dessutom hade jag ju bara kört små bilar innan. Jolle och jag hade en liten "folka".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar